Öppna standarder, patent och småföretagare

För en tid sedan släpptes SOU 2007:47 Den osynliga infrastrukturen – om förbättrad samordning av offentlig IT-standardisering. Det känns bra att staten tittar på möjligheterna med öppen programvara och öppna standarder. Utredningen begår dock ett misstag då de definierar vad de menar med en “öppen standard”. Denna miss kan få stora konsekvenser för småföretagare inom IT-branschen och göra interoperabilitet dyrare för offentlig sektor. Innan vi dyker in i detaljerna behöver vi en kort bakgrund.

Låg tröskel för att starta företag i IT-branschen

På många sätt är möjligheterna till att starta företag inom IT-branschen speciella. En person med kunskap och tillgång till en dator har fantastiska möjligheter att skapa programvara och tjänster. Utöver datorn är det i princip bara tid som krävs för att realisera en affärsidé. I många andra branscher krävs det kapital av varierande omfattning, t ex för att kunna bygga en prototyp av en apparat. Det är med andra ord en låg tröskel för att kunna komma igång med en affärsidé.

I takt med utvecklingen av fri programvara och den sjunkande kostnaden för internet-tjänster blir tröskeln lägre och lägre. Det blir m a o lättare att tillhandahålla en tjänst eller utveckla en programvara eftersom kostnaden för infrastruktur sjunker.

Så långt allt väl.

Standarder ökar konkurrens och valfrihet

Genom att det etableras standarder underlättas olika typer av informationsutbyte. T ex använder många idag en standard för att skapa gränssnittet för en webbplats (som gör att du kan titta på denna sida just nu). Hade det inte varit så hade du behövt använda ett speciellt verktyg för varje webbplats du besökte – vilket inte hade varit särskilt praktiskt.

Standarder ökar också konkurrensen på marknaden för verktyg som skall genomföra informationsutbytet eftersom en köpare enkelt kan byta ut olika produkter på samma sätt som du kan välja olika webbläsare för att titta på denna sida.

Det finns dock en risk med standarder. Om en standard kostar pengar (för att t ex få tillgång till specifikationen, eller licenskostnader för att få bygga program med den) utesluter man dem som inte har råd att betala för den. Sedan beror det såklart på hur mycket pengar den kostar, men bara det faktum att man infört en betalningströskel gör att färre kommer att ta del av en standard. Om alla kan ta del av den säkerställer man att möjligheterna till konkurrens är så stora som möjligt.

Definitionen av Öppen standard

Det är nu som SOU 2007:47 börjar rycka i mattan för småföretagare i IT-sektorn. På sidan 69-70 sammanställer utredningen några olika definitioner. Problemet är att flera av dessa tillåter att en standard eller del av en standard kan vara förknippad med patent. Bl a säger man:

I formella såväl som informella standarder kan patent eller annan immaterialrätt (IPR) tillåtas ingå mot löfte från patentägaren att denna före omröstning redovisar sina krav på motprestationer och att den inte senare ändrar dessa. För att standarden ändå ska betraktas som öppen krävs vanligen att eventuella licenser görs tillgängliga på lika villkor och utan diskriminering, dvs. RAND/FRAND-villkor.

RAND står för Reasonable and non-discriminatory och innebär att utgivaren av standarden skall tillhandahålla licenser för de i standarden ingående patenten under “rimliga” villkor. Problemet är att begreppet “rimliga villkor” inte är definierat någonstans. I praktiken skulle det kunna innebära att utgivaren säger “visst, här är standarden, men det kostar 1 miljon för dig att implementera den”. Därmed utestänger man effektivt små- och medelstora företag från möjligheterna att utveckla konkurrerande lösningar.

Utöver att det bidrar till en oligopolsituation skapar det även sämre möjligheter för dem som skall nyttja produkterna, i detta fall organisationer i offentlig sektor. Dessa kommer nu ha färre produkter att välja mellan (och troligtvis inga som är gratis). Om det råkar vara en standard som berör många organisationer (t ex en standard för ordbehandlingsdokument) leder RAND-villkoren till en högre kostnad för staten som ju bekant finansieras av skatteintäkter.

Man borde kunna ha roligare för de pengarna.

Då en liknande definition dök upp i arbetet med European Interoperability Framework 2.0 fick det kraftig kritik av bl a Bruce Perens som gav en redig känga till bl a analysföretaget Gartner som i sin rapport verkade utgå från stora företags behov snarare än medborgarnas.

Hur det borde vara

Egentligen är det ganska enkelt. Om man vill etablera en öppen standard i syfte att underlätta informationsutbyte och säkerställa att standarden får så stor effekt som möjligt gör man helt enkelt standarden lättillgänglig för så många som möjligt.

I European Interoperability Framework 1.0 (PDF) ställde man därför kravet (se sid 9) att en “öppen standard” inte fick innehålla patent som kostade pengar att licensiera. Med en sådan definition skapar man möjligheter för småföretagare, ökar konkurrensen och erhåller på sikt större valmöjligheter och lägre kostnader för offentlig förvaltning.

Det var väl inte så svårt?

(Foto av Rick Dickinson)

En kommentar

  1. Nobelpristagaren Erik Maskin om innovation och mjukvarupatent - Peter Krantz sa 2007-12-11 19:12:

    [...] har berört patent i relation till öppna standarder i ett tidigare inlägg om utredningen SOU 2007:47 Den osynliga infrastrukturen. Där hävdar jag vikten av att öppna standarder är fria från patentlicensieringskrav just för [...]

Kommentera artikeln

du kan använda förljande HTML i din kommentar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>