En skevhet i integritetshänsyn
I lördags begav jag mig till Medborgarplatsen i Stockholm för att lyssna på Rick Falkvinge, partiledare för Piratpartiet. Trots att det var kallt och regnigt var det en ansenlig skara människor där.
Rick berörde som väntat EU:s datalagringsdirektiv, 2006/24/EG, och vilka implikationer det är på väg att få i Sverige. Jag kommer att återkomma till detta i ett senare inlägg.
Svensk förvaltning har en lång tradtition av att ta hänsyn till medborgarnas integritet. Den som på något sätt varit inblandad i utveckling av elektronisk förvaltning vet hur strikta lagar som finns för utbyte av registerinformation. I min erfarenhet efterlevs dessa och myndigheter lägger mycket resurser på att säkerställa att personlig information behandlas korrekt. Ofta är det registerlagar som förhindrar att myndigheter effektiviserar sin verksamhet utanför de egna väggarna.
I detta fall lagrar myndigheter informationen och utbyter den med varandra.
Därför är det förvånande när det dyker upp saker som trafikuppgiftsutredningen som i praktiken innebär ett mycket stort intrång i den personliga integriteten för de flesta medborgare (även om Bodström inte anser det).
I detta fall är det privata företag som lagrar informationen och ger ut den till myndigheter vid behov.
Det hade varit intressant att se en attitydundersökning kring dessa två fall. Borde det inte vara rimligt att anta att en sådan skulle visa på att många är villiga till ett begränsat intrång i integriteten i samband med att vi utför ett ärende hos en myndighet? I varjefall om det ger fördelar i form av tidsbesparingar för mig som privatperson och lägre kostnader för offentlig sektor? Och litar man inte mer på att myndigheter hanterar informationen bättre än privata företag?
Samtidigt borde det vara rimligt att anta att de flesta medborgare skulle opponera sig mot vad som är på väg att hända i samband med datalagringsdirektivet.
Något är skevt i integritetshänsynen just nu.