Ett framsynt paradis för rättsäkerhet
I dagens DN går mediemagnaten Carl-Johan Bonnier ut med en debattartikel med rubriken Ett efterblivet paradis för olagliga IT-pirater. Debattartikeln innehåller några intressanta synpunkter, men det är svårt att förstå om Carl-Johan Bonnier har insikt i hur “motståndarsidan” uppfattar saken. Lösningsförslag och argument rimmar dessutom illa med den svenska traditionen av en rättssäker myndighetsutövning.
Jag ger honom rätt i att upphovsrättsdebatten periodvis förs på ett teknikfokuserat sätt. Det kan stämma att detta skrämmer bort personer som skulle kunna tillfört intressanta synpunkter. Dock så är det den tekniska utvecklingen som medfört att distributionsmodeller förändras i en aldrig tidigare skådad takt. Därför kan man inte frångå att man måste lära sig en del om principerna för fildistribution för att kunna förstå orsakerna, möjligheterna och hoten som den “etablerade” industrin upplever.
Vidare hävdar Carl-Johan Bonnier att sanktionsdirektivet är en möjlig lösning för att skydda upphovsrätten:
Det gäller möjligheten att via domstol få uppgifter om den som har gjort ett upphovsrättsintrång för att exempelvis kunna sända informationsbrev eller agera civilrättsligt. Det handlar också om att tydligare involvera bredbandsoperatörerna för att exempelvis stänga av tillgången till nätet för den som notoriskt tillgängliggör stora mängder illegala kopior.
Sanktionsdirektivets tillkomst har några besvärande fläckar. Utöver detta har liknande åtgärder inte visat sig fungera särskilt väl. I USA låter man branschorganisationerna få del av abonnentuppgifter och där finns flera fall av hur denna rätt missbrukats. Det visade sig att “informationsbrev” snarare blev “hotbrev” och att precisionen inte var tillräckligt bra. En del av den tekniska utvecklingen har nämligen gjort att flera kan dela på samma abonnemang. Därmed är det svårt att knyta en fildelande individ till ett visst abonnemang.
Det är lätt att se vilka parter som skulle ingå i de mål som skulle uppstå; stort skivbolag mot 19-åring. Att sådana parter har ett ojämnt ekonomiskt utgångsläge är självklart. Därför bör domstolar sköta den hanteringen (så att allmänheten i varjefall får inblick i hur hanteringen går till).
Vidare så är förslaget om att låta bredbandsoperatörerna agera polis orealistiska. I USA finns liknande fall där webbhotell tagit emot juridiska hotbrev och helt sonika släckt ner en webbplats. Många mindre företag i webbhotellsbranschen saknar en juridisk avdelning och kan inte ta ställning till om det juridiska hotbrevet är relevant eller ej. Det är rimligt att anta att det skulle kunna gå till på liknande sätt i Sverige om dessa möjligheter fanns. Vår tradition av att låta myndigheter hantera brottsbekämpning bör inte frångås.
Att utestänga medborgare från internet är dessutom ett direkt hot mot möjligheterna för en levande demokrati. Internet är en fantastisk kanal där man oavsett geografisk hemvist har möjlighet att utbyta åsikter med ett stort antal andra människor. Och hur skulle det fungera i praktiken? Om man blev avstängd av en leverantör, kan man då byta till en annan? I så fall är det ju verkningslöst. Och om man inte skall kunna byta till en annan måste ett gemensamt spärregister upprättas vilket inte låter rimligt. Det skulle ju i så fall kunna liknas med ett belastningsregister och sådana har i varjefall Datainspektionen synpunkter på.
Vidare skriver Carl-Johan Bonnier:
Att så få artister, författare, filmare med flera finns med i debatten har en delvis ganska dyster förklaring: Ställningstaganden mot pirateri har hitintills kunnat generera ett högt pris i form av nättrakasserier.
Det finns så vitt jag vet ingen tillförlitlig undersökning om detta så det borde vara anekdotala bevis i så fall. Rick Falkvinge kontrar med att säga att 6000 musiker är medlemmar i Piratbyrån och refererar dessutom till den inställning några nya skivbolag har till fildelning (i korthet “kul! skicka pengarna om du gillar musiken!”).
Det pekar snarare på att detta är en icke-fråga för artister som ser nya möjligheter att distribuera sitt material. Att det är en het fråga för stora skivbolag må vara sant men det känns fel att försöka använda författare och artister för att förstärka sina argument. Säg istället som det är:
Nya distributionsmodeller hotar vår existens och vi vet inte vad vi skall göra.
Rättelse: Rick Falkvinge säger att 6000 musiker är medlemmar i Piratbyrån, inte Piratpartiet.
Piratbyrån är en partipolitiskt obunden opinionsdrivande aktivistorganisation, medan Piratpartiet är ett parti som ställer upp i val. Rent formellt finns det inga band alls mellan byrån och partiet, utan det är två helt fristående organisationer.
Dock har vi nästan precis samma åsikt om upphovsrätten, så det är helt förklarligt om man råkar blanda ihop organisationerna. Men rätt ska ändå vara rätt, och det är byrån som lägger mer tonvikt på de kulturella aspekterna, medan vi i partiet ägnar oss mer åt de politiska.
Tack Christian! Ändring införd.